Göra Rent Bäddmadrass
Den förtjänar därför minst lika mycket uppmärksamhet och hyllningar för sin litterära gärning. Johanni Sandén, Gefle Dagblad Bekantskapen med [Ester] är både lärorik, gripande och underhållande. Och stilistiskt håller Lena Andersson alltså stilen genom båda sina böcker. Sällan har olycklig kärlek genomlysts med sådan fullfjädrad filosofisk begreppsarsenal. Jan A Johansson, Norra Skåne En högst oromantisk roman om romantik som är ännu bättre än föregångaren. Karin Arbsjö, Sydsvenskan
Den är hård mot de hårda struk... "En satir bör vara rolig och Lena Andersson är djävulskt rolig... 51 kr Slutspelat är en roman som utforskar fanatismens psykiska uttryck... Denna cd bygger på en sångbok med samma namn. Här finns några av... Recension: Leona. Öga för öga av Jenny Rogneby Recension: Livet är en jävla fest av Simon Hanselmann Recension: Tistelhonung av Sara Paborn Recension: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser Recension: I lögn och lust av Pernilla Lindroos
Trots att han redan i första scenen slår fast att han inte vill dela det med henne och aldrig kommer att lämna sin fru. Likväl spelar han med och Leif Andrée manifesterar detta tacksamma metaperspektiv när han låter sin Olof förföras passivt med ett snubbigt, suckande och axelryckande spel mot Esters konfrontationer. Musiken vädjar med pianon och stråkar till vår romantiska förståelse för Esters känslor, medan orden går på tvärs med handlingarna. Som åskådare får vi själva fylla i vad det egentligen är som får Ester att förälskas och fortsätta att klamra sig fast vid sin romantiska idé i tre år, samtidigt som hon fortsätter att analysera sönder den. Det är befriande att få skratta lika mycket åt bådas oförmåga att ta ansvar för detta känsloekonomiskt ojämställda relationsdrama. Publicerad: 12 april 2018 kl. 41 LÄS VIDARE Teater Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.
På ett plan handlar det om kvinnlig hängivelse och manligt utnyttjande. På ett annat om spelets regler och den pågående maktkampen mellan könen. Tillsammans med årets uppföljare Utan personligt ansvar borde den bli ett obligatoriskt inslag på alla kulturhistoriska kurser om seder och bruk i det tjugoförsta århundradet. I den nya romanen Utan personligt ansvar möter Ester ytterligare en "kulturman" som gärna vill äta ur alla matskålar samtidigt. Ester hjärta sätts omedelbart i brand. Redan vid deras andra möte talar hon om för honom att hon vill leva sitt liv med honom. Han slår ifrån sig och påpekar det faktum att han är gift och inte har några planer på att skilja sig. Till skillnad från Hugo Rask i föregående bok är Olof Sten tydlig i ord. Men inte i handling. Ester är tydlig i både ord och handling. Hon vet vad hon vill och hon kämpar för det med outtröttlig envishet och energi. Ett tillvägagångssätt som skulle ha applåderats i alla andra sammanhang och som om det hade gällt en man kanske skulle ha väckt en viss beundran, men som verkar som ren dumhet när det gäller en kvinna.
Tyvärr kunde vi inte hitta några evenemang Om Utan personligt ansvar Premiär: 10 april 2018 Av: Lena Andersson Dramatisering: Martina Montelius Regi: Rickard Günther Med: Anna-Lena Efverman och Leif Andrée Speltid: ca 2 timmar och 25 minuter, inklusive paus. Den 10 april har vi premiär på Martina Montelius splitternya dramatisering av Lena Anderssons ständigt lästa och diskuterade roman "Utan personligt ansvar". Med Anna-Lena Efverman och Leif Andrée i rollerna. Regi: Rickard Günther. Utan personligt ansvar utgavs 2014 och är den fristående fortsättningen på den Augustpris-belönade Egenmäktigt förfarande från 2013. En djupt tragisk, smärtsamt rolig och oändligt mångbottnad resa genom en lång och omöjlig kärlekshistoria. Här finns förnuft och känsla, akut desperation och evigt hopp, skyhög lycka och bråddjup förtvivlan. Med kirurgisk precision legerar Martina Montelius sitt eget språk med Lena Anderssons. I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern. Press och recensioner: "strålande iscensatt av Rickard Günther" - DN "en njutning att se" - SvD "En kombination av humor (…) och figurer som känner starkt, det är bra material för dramatisering. "
Olof Sten är skådespelare och har en roll i en pjäs som skrivits av Ester Nilsson. Den heter "Tresamhet" och handlar om en man inlåst i ett olyckligt äktenskap, men som inte förmår lämna sin fru. Eftersom livet och fiktionen tycks vara sammanflätat och cirkulärt inleder Ester och den gifte Olof ett förhållande. Ester blir Älskarinnan. Och så inleds fyra år av desperat längtan efter närhet och att få vara den enda kvinnan i Olofs liv. Kärleken är hos Lena Andersson ett maktspel, byggt på en handel med känslomässigt kapital. Balans på de älskandes konto är dock väldigt sällsynt, förmodligen för att relationen mellan Ester och Olof i grunden är ojämlik. Hon älskar, han blir älskad. Men Ester drivs av en outhärdlig tro på att resten av världen är beskaffad på det sätt hon ser den. Allt tolkas till fördel för hur det borde vara, även Olofs brist på vilja att välja. Olof ömsom lockar in Ester i sin värld, ömsom utestänger henne. Han ger henne komplimanger och han förödmjukar henne. Han lovar aldrig något i varken ord, eller handling, men i Esters välvilliga kärlekstörst lovar han allt.
Sådant som de flesta gör helt automatiskt kan ta stor kraft och energi från en person med språkstörning: att hitta orden, formulera en… Anna Eva Hallin Utkom 13 aug 2019 ISBN 9789127455184 Hem Egenmäktigt förfarande & Utan personligt ansvar För att prova på materialet behöver du skapa ett konto eller logga in. Klicka på Logga in för att komma vidare. Logga in »Så Ester gav upp, igen. Men vad var meningen med dagarna i ett liv om där inte fanns något hopp om rus och livskänsla? Det fanns ingen mening. « Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar hör till de mest prisade och omdebatterade romanerna i svensk litteratur på senare tid. Genom ett alldeles bestämt temperament – poeten och essäisten Ester Nilssons – skildrar Lena Andersson två olika kärlekshistorier som har det gemensamt att de båda är enkelriktade. Ester är den som älskar, och hon får aldrig känna sig övertygad om att hon är älskad tillbaka, vare sig av konstnären Hugo Rask eller skådespelaren Olof Sten. Det finns alltid någon eller några andra med i leken, och Ester vägrar att se det som är uppenbart för alla andra och inte minst för läsaren: att de använder hennes kärlek för att förälskat spegla sig själva.